Jag vet inte, eller så gör jag de, men ibland vill jag bara stänga av min kropp och min hjärna. mest för att de blir tomuch och allt bara rasar.
Känns som jag skriver mycke om hur jag mår och hur allt har varit men de är nog en del i självläkningsprocessen.

I söndags fick jag panikångest, låg i sängen i en timme och hyperventlierade tills hon jag bor med märkte de och fikc mig att andas normalt. Panikångest är vidrigt, man tror man ska dö och allt gör ont och krampar. Efteråt va jag sjukt trött och helt slut i hela kroppen, verkligen inte trevligt. De är otrevligt bara att tänka på de.
De jag egentligen ska försöka tänka på är varför de blev så och vad jag kan göra för att den inte ska bli så igen. Egentligen vet jag nog vad som framkallar de, eller ja de är ju liksom jag själv på sätt och vis, men jag vet nog vad de är för situationer. Är rädd för att konfrontera mina problem också, jag är rädd för vad folk ska tycka och vad folk ska säga, sen är jag rädd för att jag har fel, att alt bara är inbillning.
Hur vet man att man vet?

Jag tror jag ska skriva ett brev, till Becka och förklara saker, eller jag vet inte, men kanske.