Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och färglös som en tår
blir jag
utan dina andetag
Den här texten är skriven av Jocke Berg och kommer från  ”Utan dina andetag” med Kent från skivan B-sidor som kom ut 2000. Låten är antagligen skriven till en person som betyder väldigt mycket, en vän eller kanske någon man är kär i. För mig beskriver låten allt jag känner för mina vänner.  Jocke Berg spelar som sagt i Kent, mitt absoluta favoritband och den här låten är en av de finaste jag vet, dels för att den har en så extremt vacker text och dels för att den får mig att tänka på en av mina bästa vänner; Michan.
Vi har kännt varandra sen vi började skolan men vi har inte blivit riktigt nära vänner  förän nu när vi började gymnasiet. Båda två lyssnar väldigt mycket på Kent och det värmer lite extra när jag hör den här låten bara därför och jag ser fram emot den 27 februari när vi ska dom tillsammans i Stockholm, det kommer bli underbart att se dem igen med en av mina bästa vänner, lite extra spännande blir det eftersom hon aldrig sett dom förut.
I en annan del av låten skriver de:
Jag skulle ge dej
allting du pekar på
men bara när du inte hör
vågar jag säga så
Och det känns som något man ofta tänker men aldrig säger, man vågar helt enkelt inte berätta för sina nära och kära hur mycket man älskar dem. Jag försöker verkligen berätta det, livet är så bräckligt att man inte har tid att förlora någon utan att de vet vad det betyder, man vet aldrig vad som händer.
Kent är som en vän för mig, de kanske låter lite konstigt att ett band skulle kunna vara en vän men de känns så. Jag har lyssnat på Kent i flera år och har alltid funnit en tröst i deras texter, precis samma tröst som jag finner hos mina vänner. Många av texterna sätter ord på känlsor som jag aldrig annars skulle kunna beskriva och jag är oerhört tacksam över att de finns. Det kanske låter klyshigt men jag tror verkligen att musiken kan rädda liv och hjälpa en som en vän.
Michans absoluta favorittvserie är ”Vänner” och därför kändes de ganska uppenbart att välja den här bilden till mitt tal, dels för att serien helt enkelt heter vänner, precis det jag och Michan är och dels för att vi båda tycker serien är otroligt roligt. Bilden beskriver dessutom gemenskapen och glädjen jag känner när jag är tillsammans med mina vänner, den går inte byta ut mot något annat.
I serien bor alla nära varandra och umgås mycket, precis som jag vill ha det. Jag träffar Michan väldigt ofta eftersom hon också går här på GUC och vi umgås jämt på fritiden. Ibland tycker jag att det är tråkigt att man inte kunde samla alla sina vänner och bo i något slags kollektiv och få vara nära varandra hela tiden, att veta att man alltid har någon av sina vänner nära vore trygghet för mig och de känns som att dom har de lite så i serien, de är alltid tillsammans. Ett annat alternativ vore ju om alla bodde inne i stan så man alltid hade någon att åka till men nu bor alla utspridda över hela länet, Michan bor i stan, en annan bor i Örbyhus, min pojkvän bor i Rasbo och jag själv bor i Ramstalund, vi har verkligen lyckats med det där att sprida ut oss. Självklart blir det skillnad när alla har flyttat hemifrån och skaffat egna hem, då kankse vi kommer närmare varandra men risken finns att alla flyttar åt olika håll då med. Det är lite skrämmande, just det där som händer efter skolan, ingen vet riktigt säkert vad som händer men jag hoppas vi alltid har kontaken med varandra kvar. Det vore så hemskt om man tappade kontakten med sina vänner bara för att man flyttar åt olika håll. Men jag hoppas att det inte blir så, jag hoppas vi alltid kan hålla ihop hur vi än bor och hur våra liv än ser ut.
Vänner är något av det viktigaste som finns i mitt liv, jag skulle inte klara mig utan dom, livet skulle inte ha nån mening. Det är en av de viktigaste relationerna jag vet.