Jag är rädd, så sjukt rädd. Jag vill inte att de blir som förr, att ångesten blir en del av vardagen.
Mycket av min rädsla sitter i hjälplösheten, jag vill hjälpa men vet inte hur, jag vill komma härifrån men vet inte hur. Och mest av allt nu så vet jag inte vem jag ska prata med, känner mig så sjukt ensam och övergiven. Men jag förstår er, jag orkar inte heller när ångesten tar över.
I morgon ska jag försöka ta tag i mig själv, försöka lösa allt, reda ut några knutar fast de är svårt.

Förlåt.