Jag är så förbannat trött och orolig, min kropp strejkar och jag vill fan bara gråta hela tiden.
BAJSBAJSBAJS

De borde finnas en gräns på hur mycke motgångar man får ta på en och samma gång, för nu är de alldeles för mycke. Blivit snuvad på två praktikplatser som jag ville ha, mormor är sjuk, Tyke är sjuk, jag orkar inte bo kvar, skolan suger, de är förmycke och jag orkar inte.

Jag har faktiskt inte nån större lust att skriva, min kropp orkar inte och är trött. Jag har ingen ork med skola när jag ändå inte trivs, känns så vidirgt onödigt och värdelöst.
Ja de är deppigt och svart, de är svårt, jag är väl svår. Tydligen för svår, och ne jag orkar itne vara snäll och aldrig få nått tillbaka längre så sorry vänner men de funkar inte. Ni får ta åt er om ni känner för de.

Men älsklingar, Mikh och Alex, vad skulle jag göra utan er? Vem skulle krama bort spöken om nätterna och vem skulle förgylla mina skoldagar med dåliga skämt utan er?
Jag älskar er.

Idag har sugit, helt seriöst, och jag skulle sluta skriva sånt här när jag mår dåligt men nu skiter jag i de. Inget känns bra längre. Jag vaknade i morse och va helt svullen runt ögonen och bihålorna dessutom helt blöt i ansiktet, jag vet inte om jag grät i sömnen vilket är mycket troligt eller om jag har haft feber i natt och svettats därför. Jag försökte bita ihop och åka till skolan ändå och de funkade ju en stund tills jag mådde så himla dåligt att jag inte orkade, bihålorna värkte och jag skakade, ville inte ställa till en scen så jag åkte illa kvickt. väl hemma styckte jag i min ipren och sov, sen va allt som en dimma. Jag har gråtit i floder och trakaserat min kära pojkvän och Mikh med allt skit jag vet, men ni är bäst <3
Saken är den att allt är jobbigt nu, jag trivs inte i skolan (Madde och Michelle, ni är grymma :)), jag längtar hem varenda jävla dag, jag oroar mig för framtiden, jag oroar mig för olika personer och jag saknar Alex hela tiden. Åh Alex, jag har sagt de hundra gånger men du är bäst och jag är så jävla glad att jag har dig <3

Nu känns de som allt de där bara va massa gulligull men jag va tvungen att skriva nått och få ut de

Jag blir så jävla less, helt seriöst. Vad är det med folk egentligen?
Just nu käns de som jag gör hundra olika saker utan att få ett skit tillbaka tex som nu när jag samlade ihop pengar till vår lärare för att tacka henne för allt hon gjort för oss på vårt vernisage, behöver jag tillägga att jag dessutom har feber och är sjuk? i vilket fall som helst så har två, ja två, personer sagt tack och sagt att jag gjorde de bra, två av 22, bra jobbat hörni! Dessutom så börjar vissa fråga om jag har gjort av med alla pengar så jag inte har tagit lite själv, de vill dessutom att  jag ska visa kvitton. Asså, varför skulle jag gå och sno pengar av de där?
Grejen är att de här har hänt förut, jag gör saker och får skäll tillbaka ist för tack, hur roligt är de då tror ni? Jag har tröttnat på att vara den snälla som får ta all skit, jag tycker de är roligt att göra sånna här grejer men nu har jag tröttnat på att aldrig få nått tillbaka.

Min kropp säger ifrån nu, den verkligen skriker nej. Jag är sjuk vilket jag väldigt sällan är och de beror säkert på all stress och att jag aldrig kopplar av. Jag vilar aldrig, jag sover dåligt, jag är ständigt stressad. Mitt i allt så glömmer jag mig själv, jag koncentrerar mig ist på att göra alla andra glada. Det funkar inte i längden och jag har länge haft problem med att få dehär att gå ihop, jag vet inte riktigt hur man gör. Hur fan ska jag hinna umgås med de jag vill umgås med och samtidigt sköta skolan och hinna med allt annat.
Jag vet liksom inte riktigt vad jag ska prioritera bort för att orka, för de går ju inte att ta bort nått.

Det är svårt

Har ni tänkt på att de finns tre ord som tillsammans bildar nått så himla starkt, att tre jävla ord ska vara så svåra. Ja ni förstår väl vad jag menar "jag älskar dig" de är vidrigt svårt att säga, iaf för mig. Jag vill inte säga det och inte mena det och de har jag aldrig gjort, jag har skrivit det men aldrig sagt det till något jag verkligen inte menar det till.
Jag blir nästan rädd när tre små ord kan ha sån makt och så stor betydelse, de är fan vansinnigt, vidirgt men ändå underbart. Den dagen nån säger de till mig hoppas jag att personen i fråga verkligen menar de för de skulle va sjukt skrämmande om nån sa de och emande de men ändå så jävla coolt, eller ja nått sånt iaf :P

Så vad tycker ni, är det lätt eller svårt att uttala de tre små orden?

Ne nu jävlar. Jag insåg just att man måste hylla sig själv ibland, liksom kolla sig i spegeln och säga allt man är bra på. Jag är ju trots allt väldigt pessimistisk av mig, väntar alltid på det värsta MEN jag vet vad jag är bra på, så nu utamanar jag ALLA: Skriv en lista som börjar med "Jag är jävligt bra på" (men inga "jag är bra på att vara dålig", ne bara possitiva saker). Nu vill jag se det här på allas bloggar eller vart fan ni vill, gör de bara :P

Jag är jävligt bra på:
- att peppa folk
- att lyssna
- att tala
- att vara stark och alltid fortsätta kämpa
- att vara en bra vän
- att vara envis

Dessutom är jag en bra ledare och jag ger mig aldrig.

Ibland blir jag bra jävla frustrerad, för precis efter jag pudlicerade de förra inlägger kom jag på att jag visst vill skriva, tänkte på de på bussen idag.
Jag har vart beroende så länge, visst det har vart av massa olika saker hela tiden men mina största beroenden har ändå var rakbladen och cigg. Jag försöker ju sluta med cigg nu, de är svårare än jag trodde, de funkar när jag är hos mamma för där röker jag inte, har aldrig gjort, men när jag är i skolan och ramsta känns de sjukt konstigt och jag orkar inte stå emot, jag är inte tillräckligt stark.
Började tänka på det här när jag satt på bussen med ångest som höll på att äta upp mig och mina gamla vanor gjorde sig påminda, jag vill verkligen ta ett rakblad och skära coh se blodet rinna. För vissa låter det här konstigt eller rent utav skrämmande men jag kan försäkra er att jorden i princip skulle gå under om jag skulle göra de, de är inte ens ett alternativ men tanken tänker jag ibland.
Det är sjukt vad man gör för att slippa ångesten och för att slippa verkligheten ett tag, och det är inget bra alls, verkligen inte, jag önskar att jag aldrig testat och fastnat men jag ser ädnå på det som en erfarenhet. Jag blir nästan rädd för mig själv när jag tänker sånna här tankar, när jag faktiskt saknar det hemska som höll på att ta mitt liv. Men i allt skit försöker jag iaf se att jag kan hantera ångesten på ett annat sätt nu och jag vet mer vad jag håller på med, mina känlsor kan inte döda mig.

Min kropp är så sprängfull just nu, de vore nice om de va av alkohol eller kankse mat men nä de är känslor igen. Idag är de inte känslor som det brukar vara för helt plötsligt är de en salig blandning av lycka och sorg.
Lyckan har ett namn eller är en person eller en känsla, som alla säkert räknat ut så är de min kära pojke. Och nu låter jag klyshig och helt faderullan men jag är jävligt glad att jag ahr dig Alex.
Sen kommer oron, det äter fan upp mig och jag vill så gärna skriva och få ut allt men de går inte, de vill inte.
Såå de förblir tyst....

Det här är fan inte okej, nu skiter jag i vilka som läser det här för om dom berörda läser de så kanske ni kan lära er.
Ja de handlar helt och hållet om vår klass, men de som jag är sur på läser inte min blogg, nää jag är inte tillräckligt cool. För de är väldigt viktigt i min klass, är man itne med dom "coola" så är man ingen, man finns inte. Jag är en av dom där som tydligen inte finns, som inte har rätt att säga nått för de skiter folk ändå i.
I helgen hade en person en fest hemma hos sig och bjöd alla utom 8-9 från klassen, vi visste allihop att den var emn jag kunde inte så jag brydde mig ändå inte men de kändes ändå, dålig stil enligt mig. Men det här handlar inte bara om en fest nej de handlar om mer, de handlar om blickar, om ord, om känslor. Jag tycker itne det är okej att folk tror och nedvärderar andra personer för att man tycker olika och inte har samma smak, eller att man inte ser rätt ut. Nej så lägg ner attityden så kanske ni märker att vi är ganska trevliga vi också :O

Jag har alltid haft de svårt med det där att stava, de funkar inte i mitt huvud riktigt. Men nu börjar jag lessna, jag har alltid trott att jag ska lära mig om jag läser massa böcker osv som alla alltid säger men de går ju inte. Det är ibland så jag skäms när jag verkligen itne kan komma på hur vissa saker stavas, när jag måste fråga nån om hur enkla ord stavas bara för de inte finns i mitt huvud.
Det här är verkligen ett problem ibland, jag skäms och folk skrattar och skämtar och även om man inte  låtsas som man bryr sig så är de jobbigt, jag hatar de för jag akn ju inte hjälpa det.

Tänk dig att du ska skriva ett sms och fråga om någon har sett något (jag vet just nu inte säkert om de stavas så emna jgt ror de) ja ordet sett/sätt alltså, tänk dig att du verkligen sitter i minst en minut och funderar för båda orden finns i T9 så därför kan amn inte utesluta något av dem, vad gör man?
Sånna här enkla saker slåss jag med dagligen och jag har i princip aldrig sagt nått om det här till nån förut men nu känner jag att jag behöver skriva ur mig de.

Idag när jag och en viss Alexander satt nere vid ån kom en man fram till oss, man såg direkt att han va full och de hjälpte ju inte när han frågade om vi kunde köpa ut öl åt honom för ahn va portad från systemet. Vi svarade så klart att vi faktiskt inte var över 20 så vi kunde inte göra det men då satte han sig bredvid oss och berättade sin livshistoria.
Han var 44 och hade mer eller mindre varit alkoholist sen han va 25, det började när han gjorde lumpen och de krökades på tåget hem. Han lyckades ändå läsa på universitet men sen sket det sig coh alkoholen tog överhand.
Det skärmmer mig att de kan bli såhär, världens trevligaste kille hamnar så fel och allt går åt helvete. Han va sjukt trevlig och berättade om hans plan att skriva tre böcker och hade tillockmed planer på vad dom skulle heta, visst jag förstår att de anatgligen inte kommer bli några böcker med tanke på hur mycket han drack och att han tog andra saker också, men ändå blir jag så ledsen när man ser sånt, varför?

Jag har länge velat skriva nått ordentligt, inte korta inlägg om dagen eller om hur roliga människor i min närhet är. Jag villl skriva om de jag brinner för, vad som faktisk spelar en roll.
I min värld och min umgängeskrets har aldrig status vart nått viktigt, det har ju funnits där men inte direkt så vi har pratat om det men nu känner jag att det mer och mer blir tydligt hur viktigt det tydligen är. Ja jag kan ju inte sitta och ljuga, jag kan inte säga att jag inte bryr mig om utseende för då skulle jag ljuga. Men de skrämmer mig hur vårt samhälle utvecklas, varför bryr vi oss så mycket? Jag önskar verkligen att jag inte skulle bry mig om hur jag ser ut och inte bry mig om hur andra ser ut, jag vill inte dömma folk för de men hur gör man? Ser man en person på gatan är de ganska uppenbart att man dömmer personen efter hur den ser ut, ser jag en kille med långt rakt hår och skinnjacka tror jag ju direkt att han är hårdrockare och ser jag en kille med rakat huvud och bombarjacka tänker jag att han är nazist, men tänk om de inter alls är så? Dom kanske bara tycker det är snygg?
Så för att folk inte ska tänak lika om mig så klär jag mig på ett visst sätt, visst jag trivs i det men i mitt undermedvetna finns de fortfarande funderingar på hur andra ser mig. Så vem är jag? Jag skulle ge så mycke för att få veta vad folk tänker första gången dom ser mig, självklart tänker inte alla samma sak men jag tror ändå att det är snarlika tankar, snygg? söt? tjock? ful? VARFÖR BRYR JAG MIG?
Jag har ju alltid slagits med ångesten för mitt utseende, jag har alltid sett mig som tjock och de gör jag fortfarande även om jag har ändrat min syn och börjat gilla mitt utseende mer, sjukt snygga ben har jag ;P Sen kommer jag ju alltid tillbaka till mina ärr, jag skäms inte längre men jag hatar de faktum att folk faktiskt tänker saker om dom vilket jag i ju för sig förstår, de skulle jag också göra och jag gör de när jag ser andra tjejer med ärrade armar.

Jag hatar allt det här, varför tänker vi överhuvutaget på det?

Jag skulle kunna skriva flera sidor om kärlek, vinkla det åt hundra olika håll, hur ont det gör och hur underbart det känns.
Min kropp försöker döda mig långsamt, känslorna far runt som galningar under huden och river och bits, det är jobbigt men ändå underbart. Eller nej inte underbart för de är drygt och jag kan inte koncentrera mig, visst älskar jag kärlekskänslorna som finns där, men jag hatar att sakna närheten, värmen och kramarna.
Sen dödar skolan mig, jag är så less på den och de är fan inte kul längre, troligtvis känner jag så för jag verkligen inte får ut ett skit av det, de finns ingen vettig anledning att stanna förutom att jag behöver slutbetygen.
Ja de är lite jobbigt och jag är en pessimist och då blir allt bara värre, och nej när alla klagar på mig blir de inte heller bättre

Min kropp strejkar. Jag är yr så det är läskigt att gå och huvudvärken dödar mig. Antagligen beror allt det här på stress, nån slags psykisk stress som orsakas av alla känslor jag känner, det är weird. Jag behöver komma bort, jag behöver en helg helt för mig själv så jag kan slappna av.
Stressen beror nog på många saker typ som att jag hatar att bli kär och helt plötsligt har blivit det och halva dagarna beråst av att tänka på personen i fråga och allt, jag gör knutar i hjärnan. Jag säger väl inte att jag inte vill vara kär för faktiskt så gillar jag det men just nu känns de så osäkert och jobbigt.
Dessutom håller jag på att bli galen för att jag aldrig får vara ifred utan det är alltid massa ljud och människor runt mig, det blir liksom aldrig tyst, de funkar inte. Jag behöver en paus bara.

Ja, kärlek. Svårt det där. Helt ärligt hatar jag kärlek men samtidigt älskar jag de men det är så svårt. Jag vill verkligen ha den där närheten, att bara ligga nära nån och höra andetagen och känna värmen från en annan kropp. Att alltid ha nån i tankarna och att de kittlas i hela kroppen när man tänker på personen, när en röst kan få en grå hemsk dag att plötsligt bli solig och underbar. Allt det där vill jag ha så himla mycket men min en del av min hjärna säger nej, den är livrädd för att bli lämnad och sårad. Att allt det där underbara dras bort och man står kvar där ensam. Ännu värre är det att blotta sina känslor, sitt innersta för någon annan, det känns typ som at hoppa ut för en klippa och hoppas nån tar emot en helt utan att veta.
Jag är så förbannat rädd för allt det här och jag hatar det, de stoppar så himla mycket för mig när jag alltid har den här rädslan i bakhuvudet. Men det ända jag kan göra är att kasta mig och hoppas jag inte störtar rakt ner i vattnet utan att i nåns armar ist.