Ja, kärlek. Svårt det där. Helt ärligt hatar jag kärlek men samtidigt älskar jag de men det är så svårt. Jag vill verkligen ha den där närheten, att bara ligga nära nån och höra andetagen och känna värmen från en annan kropp. Att alltid ha nån i tankarna och att de kittlas i hela kroppen när man tänker på personen, när en röst kan få en grå hemsk dag att plötsligt bli solig och underbar. Allt det där vill jag ha så himla mycket men min en del av min hjärna säger nej, den är livrädd för att bli lämnad och sårad. Att allt det där underbara dras bort och man står kvar där ensam. Ännu värre är det att blotta sina känslor, sitt innersta för någon annan, det känns typ som at hoppa ut för en klippa och hoppas nån tar emot en helt utan att veta.
Jag är så förbannat rädd för allt det här och jag hatar det, de stoppar så himla mycket för mig när jag alltid har den här rädslan i bakhuvudet. Men det ända jag kan göra är att kasta mig och hoppas jag inte störtar rakt ner i vattnet utan att i nåns armar ist.