Jag skulle kunna skriva flera sidor om kärlek, vinkla det åt hundra olika håll, hur ont det gör och hur underbart det känns.
Min kropp försöker döda mig långsamt, känslorna far runt som galningar under huden och river och bits, det är jobbigt men ändå underbart. Eller nej inte underbart för de är drygt och jag kan inte koncentrera mig, visst älskar jag kärlekskänslorna som finns där, men jag hatar att sakna närheten, värmen och kramarna.
Sen dödar skolan mig, jag är så less på den och de är fan inte kul längre, troligtvis känner jag så för jag verkligen inte får ut ett skit av det, de finns ingen vettig anledning att stanna förutom att jag behöver slutbetygen.
Ja de är lite jobbigt och jag är en pessimist och då blir allt bara värre, och nej när alla klagar på mig blir de inte heller bättre